Liv som tæres bort

Jeg får av og til henvendelser som er direkte hjerteskjærende. Her på bloggen har jeg klaga en del over å bli nekta behandling på Rikshospitalet og hvordan de oppførte seg mot meg. Det er ingenting i forhold til mange av historiene jeg får høre, men de fleste har ikke ressurser til å klage i offentligheten. De fleste har nok med å overleve fra dag til dag. Her vil jeg dele en sammenfatning av de problemene jeg får høre om, med forbehold om at historier alltid har flere sider. De sidene jeg blir presentert er likevel de som vanligvis blir fortiet.

En ekte lidelse

Immanuel skriver om bitterheten og paranoiaen mange transseksuelle har. Han har så rett, så rett. Riktignok er det på overflata mindre ekstremt i Norge; sånne holdninger blir aldri uttrykt direkte, bare indirekte. Et lite sitat:

Jag vet hur det är att mötas av sånt när en tar de första stapplande knapptryckningarna på vad som då var yahoo eller altavista med naiva sökord som “könsbyte” och “transsexualitet”. Många av de sidorna jag hittade då finns inte kvar. Diskussionen om hur en bäst fejkar menstruation inför en pojkvän är borta. Inte heller den texten som förklarade att Pride är bögarnas komplott mot de transsexuella går att hitta. Tackolov.

Men det var då jag lärde mig bitterheten. Att vara transsexuell ska vara en plåga. Du måste lida, och du måste kunna bevisa att du lider. Att lida är ett skydd mot omvärlden och en nyckel till vården. Det är också ett sätt att täppa till truten på meningsmotståndare. För den som är sjukast, den som lider mest, har vunnit. Trasat sönder sitt liv, men gjort det på det mest genuint transsexuella sättet som går.