En ting som irriterer meg hver gang jeg går til en psykolog el.l. er at de ikke har noe begrepsapparat for å forstå forskjellen mellom selvtillit og tillit til andres oppfatning av en. Jeg mener det er en stor forskjell.
Selvtillit handler om å ha tro på seg selv, ambisjoner, tillit til at man kan få til noe. Jeg vil påstå at jeg ikke har dårlig selvtillit. Det hender jeg lurer på om jeg kanskje har litt vel mye av det. Hvis det er noe jeg ønsker å få til, og suksess ikke er avhengig av andre mennesker, er det oppnåelig. Jeg tror selvtillit handler mye om hvorvidt du har hatt gode foreldre eller ikke. Og mine er det svært lite i veien med.
Dessverre, eller heldigvis, innebærer det aller meste i menneskers liv samhandling med andre. Å realisere drømmene våre er frustrerende ofte delvis avhengig av andres velvilje. Hvis du oppfattes som en drittsekk er det ganske mange som vil påta seg oppgaven med å sørge for at du ikke lykkes med noe som helst.
Jeg har alltid vært overbevist om at jeg verken er verre eller bedre enn andre. Men lenge var jeg like overbevist om at uansett hva jeg gjorde eller sa, ville andre oppfatte meg som en drittsekk eller helt idiot. Det var det jeg lærte på ungdomsskole og videregående.
Takket være gode venner har jeg for lengst begynt å tvile på denne «lærdommen». Når jeg nå blir spurt av psykologer om hvordan jeg tror andre oppfatter meg, blir jeg nå veldig usikker. Hvem er disse andre? Er det vennene mine, folk jeg kjenner nå, eller de jeg gikk i klasse med på ungdomsskolen og videregående? Jeg er heldig som har venner som er like ærlige som meg. Jeg stoler på at de vil fortelle meg når jeg oppfører meg usympatisk.
Det virker ikke som om psykologene vet hva de skal gjøre med mine sprikende svar på dette punktet. De begynner ofte å snakke om selvtillit, men det er altså ikke noe i veien med min. Derimot begynner jeg å skjønne at det er noe alvorlig i veien med min tillit til andre menneskers oppfatning av meg. Jeg ønsker meg en psykolog som kan hjelpe meg med akkurat dette.
Tarald Stein 
Du treffer så rare psykologar.
Hehe. Er på jakt etter en ny nå. Men hvordan finner man de gode?
Det må for balansens skyld sies at jeg kommer godt overens med de fleste psykologer og synes de er flinke. Men akkurat dette ser ut til å være et blindt punkt for mange.
Pussig. Eg tenker jo også at eg alltid har hatt god sjølvtillit, og som vaksen har eg til og med fått tillit til andre. Ser ikkje heilt kvifor det skal vere så vanskeleg å forstå.
Jeg forsto pluttselig masse ting om meg selv. Jeg strutter jo av selvtilitt, men jeg tviler alltid på andres oppfatning av meg.
Husker et foredrag på Psykiatridagene en gang som tok opp akkurat dette, og trakk et skille mellom selvtillit — det å stole på egne ferdigheter og egenskaper — og selvbilde — hvordan du ser deg selv gjennom andres tilbakemelding. Har gått og spekulert på det temaet der innimellom, helt siden da. Det var et kult foredrag.
Og jeg har fått en ny blogg på den millimeterkorte Follow-lista mi!
Vad konstigt! Jag har funderat på att skriva om precis samma sak! Men nu hann du före.
Jag vet inte om det som vi kallar «självkänsla» är detsamma som självtillit på norska. Självtillit på svenska betyder att man tror att man klarar av saker, alltså, man «litar på» sin förmåga. Självkänsla på svenska betyder att man tycker man är en bra och värdefull person. Så självtillit handlar om vad man tror att man kan, och självkänsla om vad man tror att man är.
Jag har länge tänkt att jag har dålig självkänsla, men det har jag inte. Däremot är jag självkritisk. Jag är stolt och har därför svårt att tolerera mina brister. Det är antagligen därför som «tyck om dig själv som du är»-psykologin inte fungerar på mig. Den är gjord för personer med dålig självkänsla – såna som tror att de är värdelösa. Jag tycker istället att jag är värd bättre egenskaper än dem jag har.
Jag har också svårt att lita på att andra ska tycka om mig. Jag tror inte att de hatar mig, och jag vet att de flesta tycker jag är intelligent, men jag tror att människor av någon anledning inte bryr sig om att ha mig som vän. Jag har inga nära vänner utom mina syskon. Så jag har lite samma problem som du. Jag har dåligt förtroende för andra men bra förtroende för mig själv.
Fint innlegg. Kjenner meg ikke igjen i at psykologer ikke ser forskjellen på dette, men det vil jo variere etter hvem man går til, så klart. Dette snakka vi mye om da jeg gikk til behandling. Vi snakka også om forskjellen mellom hvordan vi tror andre oppfatter oss og hvordan de faktisk oppfatter oss, og hva våre oppfatninger av andres oppfatninger sier om sjølbildet vårt.